Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Titel: Postryttaren 2010

Titel: Svenska frimärket 150 år (2005)

Förläggare: Postmuseum


Årligen ger Postmuseum i samarbete Postmusei Vänner ut boken, publikationen Postryttaren, sedan en massa år tillbaka det. Jag har i något år läst flera årgångar tillbaka. Allmänt kan sägas att de har långa och mycket välskrivna artiklar, om ett sant nöje att läsa. Man behöver inte ens vara filatelist på något sätt för att få behållning, intresse för posthistoria räcker säkert till gott nog. Bildmaterialet är ofta mycket fint, i många artiklar finns mycket vackra kuvert återgivna. Ofta finns rikt och starkt skildrade personporträtt, eller dramatiken kring postgångar, om tidig flygpost etc, om olika tillblivelser i postens mycket brokiga historia och märkligheter, minst om det turerna med de äldre frimärkens utgåvor och om vad som väckt månget huvudbry senare.

Årets Postryttare är dock något mer teknisk t avfattad, med t.ex. en rik genomgång av landets första frimärken. Det är t.ex. Mats Ingers stilsäker längre artikel om försök till rekonstruktion av våra första frimärksark. I Sverige som det inte finns bevarade helark från de första märken i fem olika valörer 1855-57 som trycktes i ett otal omgångar, i stora opplagor. En av det svåraste och mest krävande frimärkssamlandet är att få ihop hela ark av tidiga utgåvor, få som samlar så, att kunna återge och säga var olika märken legat i ett arks position. Ofta skall de samlas ihop helt styckevis, märke för märke, bland varianter från en mängd andra tryckomgångar. Till saken hör att de äldsta märkena ter sig väldigt individuella, dels av kända fel, dels av en massa tillfälligheter som lite ändrar på färg och små detaljer, förutom allt evigt slitage i förlagorna. Men de första svenska märkena går inte överhuvud att samla på det sättet, inte ens om det mot för modan för någon vore ekonomiskt möjligt, eftersom det inte finns några ark eller tryckmaterial bevarat som säger hur arken exakt varit. Inte bra att bara gissa efter enskilda ledtrådar. Det finns då inte bevarat just annat än enskilda märken spridda, knappt ens många par existerar. Allt har experterna fått lägga ihop med ledtrådar och slutsatser. Efter åratal av filatelistiskt svårt detektivarbete har man ändå nu kommit en bit på vägen att kunna bestämma olika märken, när de är tryckta i vilken omgång och i vilken arkposition. Felkällorna har också varit otaliga genom tiden och dröjt upp processen, och alltid har man trott sig veta mer än man alls gjort. Det är en fängslande läsning, men något teknisk till sin karaktär. Av vad man slås, att man inte hunnit längre trots allt och hur tidsödande det kan vara, men fängslas samtidigt av hur mycket arbete man fått lägga ner, från vilket nollläge man fått starta i Sverige. Att det finns så otroligt lite tryckmaterial och inga ark kvar bevarade med tanke på hur ofantligt stora utgåvor det ändå togs i tiden, kan delvis bero på att frimärken länge, till 1872 trycktes i Sverige på oppdrag hos en privat som fick jobbet, nämligen oppfinnaren greve Per Ambjörn Sparre och i förlängningen hans andre man oppfinnaren och universalbegåvningen Georg Scheutz, som tydligen inte brydde sig om att bevara alltför av tryckmaterial, inte heller att dokumentera mer än beställningar och inte ens alltid det alltför exakt. Det experimenterades också mycket med tryckningarna och pappret varierade och var inte helt tryckdugligt med lumppartiklar etc, allt sådant ökar på alternativen och variationen. Sverige var emellertid först ute med att kunna tanda hela frimärksark, i en maskin framtagen hos / av Sparre, och just tandningen i sig har &:så gett många ledtrådar för filatelister att kunna börja bestämma mången arkposition, som den dåtida tandningen var lite marginellt individuell. Många pusselbitar tillsammans ger slutligen mönster ju. Hisnande hur lite det finns bevarat av sådant som det fanns i mängder, hisnande hur det ändå finns i enskildheter rikligt nog.

En annan artikel, också för samlare, men lättare till sin karaktär, är en genomgång av Svenska filatelistiska tidskrifter startade 1950-1969, sju åtta stycken om jag räknade rätt nu i skrivandets stund, tidigare som man gått igenom äldre. Det är skrivet av Tomas Bjäringer och Erik Hamberg. Här nämns ämnen i dessa tidskrifter, och rubriker angivna. Det fanns mängder av små högst enkla tidskrifter under denna tid, många som kom ut enbart i ett par nummer eller något år, som stencil. Enbart två tidskrifter från tiden ges ut alltjämt. Det blir ofrivilligt en slags nostalgistämning, eller rentav vemodighet, över artikelns och om den enklare filatelien dåtida och något om dess offentlighet. Jag får lust att läsa dessa gamla tidskrifter, men lär ändå vara för högst besvärligt att söka efter dem här ute på bondvischan. Artikeln hade måhända blivit mer spännande om det lagts in en kritisk tand om de olika tidskrifterna, men det är inte missionen. Hur många litteraturtidskrifter startade under denna tid, och finns kvar? Möjligen några fler än filatelistiska, båda dessa kategorier i sin numera eviga motgång.

Finns en mängd andra artiklar &:så, t.ex. den givna om en lantbrevbärare och hans opplevelser under jobbet i Svanskog för 60 år sedan tillbaka, och en lantbrevbärare var ingalunda blott en brevutdelare. Här i byn var brevbärarna samtliga, i alla tider original och ganska galna därtill, så det var fint att läsa om en annan karl långt borta. Artikelförfattare, om sig själv, är den kände professor emeritus Erik Karlsson, som i unga år vikarierade som lantbrevbärare.

Många andra årgångar av Postryttaren har artiklar av rätt allmänt intresse, alltså inte så typiskt för filatelister. Men Årgång 2005, en extra påkostad opplaga, som fått titeln Svenska frimärket 150 år, är förståeligt nog om utpräglad filateli närmast, och om postgång innan frimärket. Även här tematiskt av rika och bra artiklar om de äldsta svenska märkena, även då en av Mats Ingers. En annan artikel av Robert Mattson är nästan pedagogiskt tydlig om färg och tryckomgångar, bättre än frimärkskatalogerna. Finns även ett bra personporträtt av frimärkspionjären Sparre och hans Scheutz, artikelförfattad av Björn Sylwan. För övrigt, i Postryttaren årgång 2007 och 2008 skriver Fredrik Ydell mycket fängslande om tidig flygpost, artiklar som &:då landat i mitt minne.

Stefan Hammarén

Musik

Avi Buffalo — Avi Buffalo

Black Sabbath: Dio-åren

Chemical Brothers — Further

De lyckliga kompisarna — Hugos sång & Street Kids — Back in the Days

Devo — Something for Everybody

Dr. Indies sommarecensioner juli/augusti

Elizabeth Cook — Welder

Eminem — Recovery

Familjen — Mänskligheten & Oskar Linnros — Vilja bli

Grand Magus — Hammer of the North

Iggy Pop & The Stooges — Raw Power & Iggy Pop — Lust for Life

Joe Strummer — The Future Is Unwritten

John Norum — Play Yard Blues

Judas Priest — British Steel: 30th Anniversary Edition

Meat Loaf — Hang Cool Teddy Bear

Melvins — The Bride Screamed Murder

Memento Mori — Ur skymningen 1982–1988; Date-X — Date-X; Allan Ladds — Ingenstans — Ingenting 1977–1983 & Vi äro huliganer: Punk och ny våg från Eskilstuna 1978—1984

M.I.A. — Maya

Nisse Hellberg — En modern man

Ozzy Osbourne — Scream

Pernice Brothers — Goodbye, Killer

Scissor Sisters — Night Work

The Rat Pack — The Rat Pack: 125 Great Tracks

Tom Petty and The Heartbreakers — Mojo

Ulf Lundell — En öppen vinter & Mikael Wiehe — Ta det tillbaka

Vit päls — Nu var det så i alla fall & Johan Borgert & Holy Madre — Nu är jag ett as