Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst & Kultur

Fotografiska museet 16 juli 2010

Undertecknad och redaktionens Dr. Rock besökte i juli det nyöppnade Fotografiska museet ., det nya hemmet för fotobaserat konst och dokumentär fotografi. Vi har länge saknat ett naturligt hem för just den här grenen för konst eftersom den institution som tidigare inhyste fotografiska verk var moderna museet. men när moderna museet skulle byggas om till nuvarande utseende – försvann den fotografiska delen och numera har den arkitektoniska museala delen intagit sin självklara plats i stället. Men nu har vi ett hem för fotografier i en ombyggda Gamla tullhuset. samma byggnad som man diskuterade ett Abba museum som aldrig blev av. Tyvärr vill jag nog tillägga. Om det är någon grupp i Sverige som bör erkännas för vad det är så är det Abba.

Museets största utställning är den med Annie Leibovitz. utställningens namn är följande:

Annie Leibovitz: A Photographer’s Life, 1990–2005

Annie Leibovitz — Brad Pitt.Det vi på Blaskan såg var två delar av Annie Leibovitz s yrkesliv – den väldigt privata och nära hennes personliga liv, och den andra mera yrkesmässiga beställningsarbetena. Det är givetvis lika relevanta delar av Annie Leibovitz konstnärskap. Men det är så olika dimensioner på arbetena. Om man tar det rent privata bilderna så blir de inte några konstnärliga kvaliteter eller har någon estetisk snygghet i sig själv. Annie Leibovitz — Susan Sontag.Utan bilderna från familjen och sin älskade livskamrat, Susan Sontag, min personliga hjältinna, har karaktären av fotoalbumkänsla vilande över sig. men det är ”privata” porträtt, så det blir naturligtvis sådana bilder att förvänta sig. men min blick möter två fundament den delen av hennes utställning vilar på. Bildernas äkthet som är det primära i i det hon gör. Bilderna är just ömsinta bilder på sin stora familj. Annie Leibovitz — Patti Smith and children.Systrar, bröder och föräldrar. Lekfulla och naiva i sina förhoppningsfyllda ljusa glimtar av ”fastfrusna” ögonblick. Det handlar om kärlek till sina nära och kära. Men hennes bilder av den långt framskridna i cancer sjuka, Susan Sontag är mycket sorgliga och emotionellt jobbiga att se – då min egen högt älskade kärlek i livet och tvillingsjäl, Maria tills nyligen blev frisk från cancer. Jag försökte vara stöd i henens kamp så gott det gick. Annie Leibovitz — Demi Moore.Och det gick bra då min vän, är en fighter och hennes vackra själ vann över denna sjukdoms förlopp. Susan Sontag där i mot är dödsmärkt. Men hennes vackra själ och styrka finns där, starkt utstrålande på en serie svartvita fotografier.

Det är enormt vackra foton därför att det är tagna av kärlek. Det är Annie Leibovitz egen hommage till sin älskade och det är smärtsamt att beskåda samtidigt ljuvligt att se hur två älskade möter och bemöter varandra. Vee Speers.När jag såg dessa bilder tänkte jag genast på två till mig närstående kvinnor som talar om att gifta sig framöver. Bilderna på sjukhusvistelsen är nästan för starka för min del – men det är ändå en skildring av hur livet går in i dödens tillstånd.

Det är nästan för stor milsvida skillnad på hennes studioarbeten och hennes legendariska tidningsomslag. Den klassiska bilden på en höggravid Demi Moore i klassiska tidskriften Vanity Fair, vilket väckte töntig kritik och löjlig reaktionär motbjudande motstånd. Budskapet från reaktionen var inga bilder med gravida kvinnor. Vee Speers.Jag förstod aldrig den kritiken efter det jag köpt det numret. Jag tyckte bara att hon var en vacker, modig och stark kvinna som vågade skita i traditionen. Den bilden och allt annat visar hur mogen och modig Annie Leibovitz är med sin konstnärskap. Hon är fortfarande min personliga favorit.

Andra utställningar som var aktuella var konstnären Vee Speers ”The Birthday Party” med sina dubbla spegelbilder av barndomen och vuxenlivet fungerade så att Lennart Nilsson.hon hade alltför stiliserade barn i vuxna attribut som kläder och saker – dessa skulle ge ledtrådar till barnens lekar och perspektivet på vuxenvärlden. Men det ingav mig mest en skrämmande tomhet och alltför sökta bildvärldar. Jag vet vad hon ville med sina psykologiska porträtt. Det blev mest en serie misslyckade filosofiska konstruktioner för min del.

Lennart Nilsson.Lennart Nilssons vackra och magiska bilder över hur ett barn blir till. Detta mästerverk från 1965, är som vanligt bländande.

Två utställningar som väckte avsmak eller alternativt fördomar. Anders Petersen som född 1944 blivit sedan länge en hårt internationellt arbetande konstnär/fotograf. Hans nya ”Back From Home” med bilder från glesbygden väckte fördomar och andra starka känslor till livs. Värmland 2008 med en nästan töntig ful vardag med raggare, fylla och fula miljöer. En motsvarighet till mellanamerikas redneckhysteri. Jag vet att det är dumt och lite av elitistisk storstadssynsätt som väcktes. Anders Petersen.Men jag som har hela större delen boende i glesbygd i Småland, Östergötland och västergötland. Men det är lite av svensk white trash kom över mig. Jag fick så konstiga känslor. När jag såg bilderna på raggare kom jag ihåg känslan att bli jagad som ung punkare av fula lokala raggare. Fast jag gillar glesbygd fick jag bara en underlig känsla av avsmak. jag fick genast Sverigedemokraterna och KD:s jakt på vanlighetens och verklighetens folk. Jag skäms för mina känslor inför utställningen. Men jag kan inte rå för att det var en starkt jobbi9g känsla som kom över. Joel-Peter Witkin.Jag kände mig ambivalent helt enkelt. Så var det bara. Med mitt socialistiska och före detta fackliga jag borde tycka på ett annat sätt. Men det var bara en kort stund jag kände mig så.

Joel-Peter Witkin skapar förvridna fotografiska världar där nakna kvinnor hamnar i scenerier som mixas av teaterkulisser, religiösa, skräckfyllda symboliska miljöer. Tänk dig som en fotografisk version där Salvador Dali, filmaren Peter Greenway och David Lynch stämmer träff. Joel-Peter Witkin.Undertecknad och Dr. Rock kände avsmak åt detta teatraliska våldsamma bilder. Visst finns det för mycket av det överbelastade konsthistoriska referenserna, som jag tröttnar på. Ett försök till att skildra filosofiska konstnärliga bilder. Fantasifyllt och fasanfullt om jag avser att beskriva hans verk. Det bara måste ses, svårt att beskriva det hela. Se och beskåda det avvikande i livet.

Musik

Accept — Blood of the Nations

Arcade Fire — The Surburbs

ASIA — Omega

Bettye LaVette — Interpretations: The British Rock Songbook

Black Francis — NonStopErotik

Blackmore’s Night — Autumn Sky

Danzig — Deth Red Sabaoth

Deathstars — Night Electric Night

Dungen — Skit i allt

Harriet Ohlsson — Arena Rock & Lisa Pedersen — Heart Monster Fear Machine

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Indie)

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Rock)

Interpol — Interpol

Iron Maiden — The Final Frontier

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Hawk

Korta musikrecensioner LVIII

Lloyd Cole — Broken Records

Los Lobos — Tin Can Trust

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara; Andreas Söderlund — Daustralien & CEO — White Magic

Mark Olson — Many Colored Kite

Murderdolls — Women & Children Last; Sister Sin — True Sound of the Underground & Norma Jean — Meridional

Peter Wolf — Midnight Souvenirs

Raubtier — Det finns bara krig

Richard Thompson — Dream Attic

Soundtrack från dokumentärfilmen 135 Grand Street New York 1979

Teddybears — Devils Music

The Beatles — The Beatles in Stereo

The Göteborg String Theory — The Göteborg String Theory

Villagers — Becoming a Jackal & Johnny Flynn — Been Listening

Wille Ahnberg — Sex dagar av sju