Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LVIII

Blitzen Trapper — Destroyer of the Void @@

Blitzen Trapper — Destroyer of the Void.Hur mycket detta indieband spelar folkrock eller countryrock i samma anda såsom Gram Parson, Neil Young eller The Byrds och kanske samtida Fleet Foxes. Musiken är visserligen modern fast det intresserar inte mig ett smack. Blitzen Trappers frontman Eric Earley får gärna få till det så att man kan höra 16 Horsepower eller Harry Nilsson som tydligen också influerar bandet, i deras låtar. Ändå tillstår jag att nya albumet är intetsägande och hopplöst fantasilös mainstreamindie. Detta gillar jag inte alls.

Frazey Ford — Obadiah @@@@

Frazey Ford — Obadiah.Jag älskar dessa kvinnliga country-och folkrockgrupper som både förvärvar det traditionella och moderniserar alltihopa samtidigt. Dixie Chicks och The Good Be Tanyas är de trå främsta exemplen på detta fenomen. Nu släpper dessutom Frazey Fords från just The Good Be Tanyas ett suveränt soloalbum som går i både folkrock och klassisk soulstil. Tänk dig att man mixar Van Morrison, Ann Peebles, Al Green, Bob Dylan, Macy Gray, Jill Scott och Tim Buckley i en salig blandning. På instrumenten finns även bandkollegan Trish Klein med och arrangerar allting. En stilsäker framtoning skärper skivans direkthet. Det är en fin skiva som lunkar på i sakta mak. Jag gillar Frazey Fords distinkta sångröst och hennes magnifika sånger, gör plattan till en upplevelse och jag får en skön stund av njutbara minuter, därför att sång, låt och komp passar bra ihop på ett fullständigt moget soloalbum.

Brian Wilson — Brian Wilson Reimagines Gershwin @@@

Brian Wilson.Efter minst eller mera än femtio år i musikbranschen så kan man verkligen förunna att The Beach Boys geniala fornas frontman och låtskrivare Brian Wilson kan åtnjuta otium att få sjunga jazziga och sköna popiga versioner av George Gershwins legendariska odödliga sånger. Brian Wilson väljer att göra easy listening av allting – vilket roar mig. Jazz och snygga pop/rockarrangemang som både innebär att Brian Wilson respekterar originalens utformning men kan ändå göra något snyggt och eget av allting. Istället för att göra som gamle Roddan Stewart; förstöra klassiker med onödiga och tråkiga arrangemang. Brian Wilson är alldeles för genial för sådana dumheter. En skön bagatell att ljuvligt sjunka in i.

Dixie Chicks — Essential Dixie Chicks @@@

Dixie Chicks.Precis som Dolly Parton kunde de tre tjejerna i Dixie Chicks spela modern men ändå genuin bluegrass och traditionell country med folkmusiktendenser för en hungrande publik efter det äkta inom musiken. Dixie Chicks förvaltade arvet väl och de märks på de tre samlingsplattorna som nyligen släpptes. Jag väljer den här samlingen som visar upp 20 års spelande runtomkring världen. Bra musik inom bluegrass, country och mera countryrockiga nummer. Det är trygg och välspelat musik genom åren som kommit och gått. Jag själv har länge varit ett fan av Dixie chicks. Tre vackra kvinnor som är genuina musiker. Detta är en samling som varje musikälskare borde införskaffa sig ett exemplar av.

Mrock — Airborne @@@

Emrik från hederliga Stonefunkers släppte egna soloplattor och återvänder nu med ett elektriskt snyggt psykedelisk album med både soul och funkig hip hopbeats som ligger och lurpassar i förgrunden och sveps med in i musiken på ett intressant och nyttigt sätt. Plattan tar med oss på en härlig resa där hybrider och växlingar är legio. En trevlig och förträfflig platta att lyssna på med detsamma.

Robyn — Body Talk Pt. 2 @@@@

Robyn — Body Talk Pt. 2.Robyn befäster sin position som en av årets mest intressanta artister med sina långa ep-skivor benämnd som ”Body Talk” som skall komma ut i en trilogi, och nu landar den andra hos Blaskan, och undertecknad Dr. Indie blir salig. Moderna elektroniska klipp och pop som hamnar direkt i samma mix där Madonna och lite Kate Bush finns som fixstjärnor. Bra musik förgås inte så lätt brukar man påpeka. Den här gången stämmer det bra. Robyn är hypermodern i sitt musikaliska språk. Vilket förstärker känslan av att Robyn mer och mer övertygar mig om att hon redan mutat in ett revir hon behärskar tull fullo; modern danspop. Jag är sedan gammalt ett fan av Robyns musikaliska utveckling sedan 90-talet.

Hurts — Happiness @@

Hurts — Happiness.Adam Anderson och Theo Hutchcraft är två väldigt unga män som släpper ett syntalbum som påminner om den epok och musik de själva aldrig fick uppleva, de var alldeles för unga. Ultravox, Depeche Mode, Simple Minds, Yazoo, The Human League och alla de andra banden vi som var med och fick uppleva. Det är därför man lätt kan känna igen de estetiska kvaliteter med den popmusik Hurts gärna vill plocka fram. Men det är inte lätt att få till det. I sina bästa stunder låter Hurts som Pet Shop Boys och kanske i sämsta fall lite som undermåliga Alphaville. Men visst är det roligt att dessa två unga killar från Manchester spelar en popmusik jag själv en gång i tiden förälskade mig och fortfarande kan jag tycka om den. Medan Hurts fejkar musiken så finns den äkta varan däri tiden fastfruset, som ett snabbt förverkat ögonblick. Hurts blir aldrig ett nytt Ultravox. Hurts orkar bara imitera epoken. Och det blir mesta delen kul pastisch på new romantic. Vacker pop men mest bara tom yta, utan innehåll.

The Rebirth Station (Magdalena Konefal) — Cities Singel @@@@

Magdalena Konefal lämnar sina Princevibbar på sin nya singel som förebådar nya albumet. En sorts doftande housediscolåt med den där känslan att musiken lämnar dansgolven för att fortsätta mot andra himmelska nivåer. Musikern, och producenten Povel Ohlsson gör ett bra jobb genom att förena mycket med den här singeln som kan kallas för house filtrerat genom nydisco. Det är en smart låt och smart framförande från The Rebirth Station alias Magadalena Konefall. Om singeln låter så här bra, då kan jag bara förvänta mig godis på kommande albumet.

Mumford & Sons — Sigh No More @@@

Mumford & Sons — Sigh No More.Britiska folkrockscenen under 2000-talet är liksom amerkínska freakrockscenen en typisk trendig men väldig bra scen där Byrds, Crosby, Stills, Nash & Young, Fairport Convention och andra akter inspirerar. Men i England har denna nya konstellation Mumford & Sons debuterat med sin fina album. Gitarristen/trumslagaren Marcus Mumford som också sjunger, Winton Marshall, Ben Lovett och Ted Dwane är bandet som i likhet med Laura Marling eller Johnny Flynn tillhör den nya folkrockscenen vilket slagit igenom i indierockvärlden. Mumford & Sons har gjort en fin platta med långsamma episka sånger som drar iväg åt en riktning med ballader och berättelser. Bandet hamnarlite i den stil som Waterboys eller The Pouges än gång i tiden lät omforma rocken till. Folkrock med sköna enkla melodier. Nya plattan som egentligen kom ut förra året, är fortfarande en fin platta som vågar fortsätta att skriva bra sånger för flertalet lyssnare.

Korn — Korn III: Remember Who You Are @@@@

Korn — Korn III: Remember Who You Are.Bandet Korn brukar kallas för den gräsliga nu metalens grundare, med sina episka virvlande låtar och nästan magiskt vackra melodislingor ochoerhört intrikata spelmönster i deras musik. Det är säkert så, men förövrigt har korn inget med den vedervärdiga scenen att göra, ett smack enligt mitt synsätt. Därför att bandet är alldeles för skickliga musiker och alldeles för bra för det. Det finns inga i jämförelser mellan fjuniga nu metaldravelband och häxmästarna i Korn att göra. Sångaren/låtskrivaren Jonathan Davies och övriga killarna i Korn spelar i en helt annan liga så att säga. Nya skivan som är producerat av Ross Robinson ( Slipnot och Sepultura) är ett suveränt steg tillbaka till bandet första visioner för vad som skedde för 15 år tillbaka i Korns tidiga historia. Ett bra tematiskt ideal att gå tillbaka till sina rötter och göra rötterna nya igen. Det har blivit ett suveränt album med vacker isig hård metal. men det är en av årest bästa hårdrockakter utan konkurrens.

Psychopunch — The Last Goodbye @@

Psychopunch — The Last Goodbye.Västerås stoltheter Psychopunch släpper sitt nya album som är visserligen traditionell garagerock i The Hellacopters, Backyard Babies eller Nomads anda. Man kryddar gärna med lite högoktan hårdrock i Kiss tankevärld – vips så har vi Psychopunchs nya album. Allting låter rätt men är i själva verket för monoton och saknar variationer i melodier och ackord. En hård punkrockplatta fast för partykänslig för min smak. Jag gillar punk med lite allvar kryddad med humor och då får det gärna svänga för min smak. Men detta blir lite okänslig brölpunk för min smak, i alla fall den här gången.

D.O.A. — Talk Minus Action Equals 0 @@@

D.O.A.Trevligt med ännu ett nytt album från gamla D.O.A som efter 32 år har hållit punkfanan högt i Canada och givit efter sig inflytelserika skivor som fick andra band som Rancid, Green Day och The Offspring att bilda egna band under 90-talet. D.O.A som har medlemmar som senare spelade med i både Black Flag och Social Distortion, men det blev i framtiden aktuellt. Då var D.O.A som gällde och band medlemmar har kommit och gått under åren. Däremot har sångaren Joey Keitley och Dave Gregg varit en stomem att räkna med. Nya albumet är bra veteranpunk som inte ger upp sina radikala rötter utan håller benhård i att förvalta sina hardcore/punkrötter intakta. Det märks på nya albumet att bandet lyckats väl med att skapa ett okej punkalbum. Varken usel eller suverän, utan bara okej punk som jag orkar ta mig igenom utan att tycka att det är gammeldags trams. Bra musik helt enkelt.

Sons of Liberty — Brush-Fires of the Mind @@@@

Sons of Liberty — Brush-Fires of the Mind.Jon Schaffer är mannen bakom bandet Iced Earth och Demons & Wizzard plus det nya projektet Sons Of Liberty. Nu är har Jon Schaffer börjat skriva klara politiska civilisationskritiska texter till en hårdför trashmetal och postgrungestil om man ser till musiken på skivan. Jag älskar tyngden på plattan som liksom hamrar och bankar och ger inte upp förrän jag som lyssnare förstått Sons Of Libertys budskap. En välgjort samhällsanalytisk metallisk platta som jag verkligen vill rekommendera.

Se en tidigare recension Dr. Rock gjort på Iced Earth

Hellyeah — Stampede @@@@

Hellyeah — Stampede.Hm jag älskar den här klassiska heavymetalplattan där flera medlemmar från olika grupper ingår i banden. Namnkunniga musiker från Mudvaynes, Nothingface, Danzig och Pantera/Damageplan förenas i den här härliga mustiga soppan som jag verkligen vill breda ut så mycket som möjligt. Det är raka rör och raka ärliga låtar. Man behöver bara höja ljudet så har vi en skiva som låter som det svenska bullet gärna vill vara i närheten av. Fast det här är så mycket bättre. Jag lovar.

Kingdom of Sorrow — Behind the Blackest Tears @@@

Kingdom of Sorrow — Behind the Blackest Tears.Kirk Windstein från Crowbar/Down och James Jasta från Hatebreed släpper sitt andra album under den här konstellationen. En magnifik alternativ metallisk platta som gjort för deathmetal och heavy metalvännernas parad. Blytung och lite originell på ett bra sätt som gör plattan lite bättre än vad jag trodde. En musikalisk tripp till träsken och skiten. En platt som sällsynt vågar taga tag i sin hårda image. Musik för hårdingar som gillar vältra sig i bra metall. Tja här har ni den perfekta partyplattan för tillfället.

Musik

Accept — Blood of the Nations

Arcade Fire — The Surburbs

ASIA — Omega

Bettye LaVette — Interpretations: The British Rock Songbook

Black Francis — NonStopErotik

Blackmore’s Night — Autumn Sky

Danzig — Deth Red Sabaoth

Deathstars — Night Electric Night

Dungen — Skit i allt

Harriet Ohlsson — Arena Rock & Lisa Pedersen — Heart Monster Fear Machine

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Indie)

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Rock)

Interpol — Interpol

Iron Maiden — The Final Frontier

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Hawk

Korta musikrecensioner LVIII

Lloyd Cole — Broken Records

Los Lobos — Tin Can Trust

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara; Andreas Söderlund — Daustralien & CEO — White Magic

Mark Olson — Many Colored Kite

Murderdolls — Women & Children Last; Sister Sin — True Sound of the Underground & Norma Jean — Meridional

Peter Wolf — Midnight Souvenirs

Raubtier — Det finns bara krig

Richard Thompson — Dream Attic

Soundtrack från dokumentärfilmen 135 Grand Street New York 1979

Teddybears — Devils Music

The Beatles — The Beatles in Stereo

The Göteborg String Theory — The Göteborg String Theory

Villagers — Becoming a Jackal & Johnny Flynn — Been Listening

Wille Ahnberg — Sex dagar av sju