Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Svensk indie

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara @@@

Andreas Söderlund — Daustralien

CEO — White Magic @@@

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara.Tre sångare från tre olika grupper släpper egna skivor som alla sätter fingret på hur indierock i Sverige låter när vi närmar oss hösten – och framförallt alla tre skivor utgör just den sortens pop vi kan se vibrera och dynamiskt slå sig in på musikmarknaden. Ludwig Bell som var sångare i saligt avlidna gruppen Dreamboy gör musik som gränsar till den faktiska musikvärld som utgör kärnan i svensk indie. Ludwig Bell skriver låtar om relationer eller spruckna relationer och vad som sker mellan två individer vid uppbrottet. Låten eller hiten ”Jag är en idiot” är en självklar låt som har lite av både Håkan Hellström och annan modern svensk indie i sångstil och upplägg. En låt som faktiskt sätter signaturen på hela albumet. Det är musik som är självständig och avskiljer sig lite grann från gruppen Dreamboy. En helt okej svensk indiepopplatta som innehåller visserligen få överraskningar men däremot desto mera stabila låtar som ägnar sig åt det viktiga i tillvaron.

Andreas Söderlund — Daustralien.Andreas Söderlund släpper ett soloalbum och den är lite mera självständig och kanske inte hela tiden påminner om Andreas Söderlunds tidigare band Niccokicks musikaliska preferenser. Nu handlar det om lite tommare indie och svagare ackordstämningar som knappast förgyller musiken. Nu blir det lite för ensidig rock som förlorar skärpan och får en tunnare klangbild. Andreas Söderlunds sångpartier ger mig inte i egentlig mening undertecknad någon större upphetsning. Skivan liksom maler på utan att få till det. En tråkig skiva helt enkelt.

CEO — White Magic.Då föredrar jag Eric Berglund från Göteborgsduon The Tough Alliance eller förkortas TTA. Det handlar om kanske allvarligare musik än den lekfulla syntpop TTA lekte framgångsrikt med och deras anarkistiska konserter jag tidigare bevittnat – låter nu Eric Berglund nu sudda bort för att på allvar spela in musik som försöker berätta om något viktigare än vad man kan realisera eller ana någonting av. CEO blir visserligen blixtrande syntpop med acidmusikens eviga ravepartyn. Jag har bevittnat åtskilliga ravepartyn i Stockholm och Berlin. CEO slår hårt och förvanskar ingenting. Det vi hör är vad vi får så att säga. Bra musik som låter lyssnaren få jobba med hjärnan.

Musik

Accept — Blood of the Nations

Arcade Fire — The Surburbs

ASIA — Omega

Bettye LaVette — Interpretations: The British Rock Songbook

Black Francis — NonStopErotik

Blackmore’s Night — Autumn Sky

Danzig — Deth Red Sabaoth

Deathstars — Night Electric Night

Dungen — Skit i allt

Harriet Ohlsson — Arena Rock & Lisa Pedersen — Heart Monster Fear Machine

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Indie)

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Rock)

Interpol — Interpol

Iron Maiden — The Final Frontier

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Hawk

Korta musikrecensioner LVIII

Lloyd Cole — Broken Records

Los Lobos — Tin Can Trust

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara; Andreas Söderlund — Daustralien & CEO — White Magic

Mark Olson — Many Colored Kite

Murderdolls — Women & Children Last; Sister Sin — True Sound of the Underground & Norma Jean — Meridional

Peter Wolf — Midnight Souvenirs

Raubtier — Det finns bara krig

Richard Thompson — Dream Attic

Soundtrack från dokumentärfilmen 135 Grand Street New York 1979

Teddybears — Devils Music

The Beatles — The Beatles in Stereo

The Göteborg String Theory — The Göteborg String Theory

Villagers — Becoming a Jackal & Johnny Flynn — Been Listening

Wille Ahnberg — Sex dagar av sju