Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Fortsättning på Bandagestationen

Men mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de enstaka meningar det ingen kan säga sämre om, den som livsnyktrar till mer än visdomen försäger. Ej heller läkemedlet Bruna nervdroppar, Solutio nervinus fuscus, förmådde lugna mig det minsta, jag skälvde i nerhetsning. Min synska förmåga slog över, jag började se måttligt hemska bilder och få fler övertygelser om hur de med snart installerad by cameraövervakning på Bandagestationens väntrum filmade in mig där i oklandervärt göromål. Sakerna i vitrinen var ju dock egentligen att betrakta som mina egna, av min förvärvade egendom där, blott som jag förra gången lämnade frivilligt kvar den där bästa grunkan, nu då att avhämta den, göra det ogjorda slutligt gjort, få ha den hemma istället. Plågat mig värre en natt sömnlös på att om all min dumma blyghet hade lämnat den kvar där i det slutna vitrinskapet, detta urvackert beklädda och omtalade etui med lyxutensil i, beanklagade mig för att ha varit blöt trots att fastän fick hem den där uråldriga antika tandläkarutrustningen förra veckan därifrån som jag redan ställt fram nära mitt skrivbord här fint, insåg än att inte förmår släppa tanken på just etuiet, det som självt nära bättre är än saken där i. Det ter för mig redan något groteskt förhållet, att ha en etui i en vitrin, blir ju dubbelt i mening, lämnar en inte ohän om tillbehörets förhållandevis påpackade status för. Lika bra då att begöra slag i saken, för min del få det överstökat fort, göra sig befriad roué på tanken, nog alltid så länge inte kamerafanskapet är ännu oppriggat trots allt som det då går lite lättare, även om man inte någonsin skall återvända till sin brottsplats, men eftersom jag nu ändå skulle vilja ha den en dag, vore bestämma mig för att plocka ut den därifrån, därom återvände jag dit istället redan idag i god tid, till denna min senaste så omtalade brottsplats, en lyxvitrin i en nisch där i ett alltid nästan fullsatt väntrum på en bandagestation. Det smärre problemet är alltid att tömma ett väntrum på tröga dårar, de åtråvärda vitrinerna ligger ju nämligen alltid där det skockar sig av folk som skola stirra för gärna, även om de är förzombiegade kan de bevaka vitriner lika bra för det. Alla vill plundra dem, ingen vågar hellre. På bandagestationen utgör läget än betydligt värre än förra veckan, den skrapögdaste tanten vid informationsdisken hade förstås ruvat sig där och hade för perfekt oppsikt över den femtio meter rak kårridår framför sig, emedan hennes disk hade en A4-lapp på luckan förra gången där det stod att hon var borta hela dagen, nu istället enbart på plats, och kårridåren utgöra av arkitektoniskt mästerverk att inte ringaktas enär man längtar till vitrinen som, trots av en nisch den ligger i vara allt där under öga för en hennes mänsklig opptäckt, vilken låg på mitten av kårridårlång med första väntrummet i raden av tre, med nischen och vitrinen där mest galet hägra för, ställets absoluta förlockelse. Kruxet förhöll sig inte mindre utgöra än att nischen är endast lite över tio cmeter djupare infällningen än vad vitrinen är stor, så jag kan inte stå där framför och hålla på och vrida frambaksidan fram på vitrinmöbeln, utan att inte hon skarpögda tanten förmår se allt med att stirra ut över kårridåren, känner för det som hon har av ögonsten bland läkarnas klenoder och kultföremål vara lagdt i denna ännu för ytterligare befängdheter säkert, påtaget under hennes vingar ligger allt. En möjlighett är att eliminerae henne på ort och ställe, by direkt medelst ett gram dos knockoutdroppar, chloral hydrate torpedo jump off vind, hälla det i hennes temugg den som hon hela tiden envisas oppleva som andra frälst mening, eftersom livet straffat henne att trots allt få sitta informationsdisk, med en temugg med något motiv på på nåt. Det hade självfallet gått enkelt att få preparat i muggen hennes. Istället kilade jag till järnaffären och köpte under falskt namn en burk osynlighetsspray och den rymligmodell luftdefekationsstinkbomb, välförsedd är jag sedan, framme i väntrummet awaktar jag först läget, som jag bedömer som rätt hopplöst och förgäves omöjligt, undrar hur jag skall tömma rummet på över tio damer och en skönhet och alla andra väntrum är lika fulla, knappt av en ledig stol någonstans, vart hysa iväg dem ens. Men inte att få panik här minsann. Lugn som fan nu Stefan, så går det. Skall jag då bäst spraya mig osynlig utan större föresats, förutan omsvep det, så ser de ju inte mig alls, men då tror ju ingen på min berättelse här, all trovärdighet försvinner med ens, medlet är inte allmänt känt varför få förmår kunna tro på det sagda. Vad för idé alls att stjäla ett extra fint etui om som inte dokumenteras från början av en verklighett. Jag är ju poet för helvete, gör vitriner till liv, något som nästan rimmar. Så borde jag inte alls använda sprayen kanské. En annan enkel möjlighett är att utlösa brandlarmet och sprinklersystemet, försvinner t.&.med skönheten med mindre, blir ful och springer sin snabba väg emedan jag gömt mig på toaletten tills har hela kårridåren enkom för mig, mig S:t Kårridåre innan brandgateutryckarna med slang och välsignelsemening störtar in med polissällskap på dåligt humör för att deras mammor hela förmiddagen ringt och retat dem polisch polisch potatislism. Vore dock inte första gången jag utlöser brandlarm, beläs fastän konservöppnare bok av mig. Jag kan &:så göra som förra gången, loska spott nästan mot väntrumisterna på på golvet deras rakt framför dem, de blir ju rätt illa berörda av det, men inte kul att göra samma sak på samma sätt och dessutom på samma ställe, till yttermera visso verkar det vara lite andra slags klientiella damer nu, i dag har de många smycken beklädat, så vet icke om jag vill förmå mig till det. Luftdefekationssstinkbomben, att dra bort säkringen och låta den släppa, de vore sticka fort vart än de slipper iväg, men trist att arbeta i gasmask. Hamnar jag säkert istället här kila bort till sköljrummet ganska invid, om att hämta "Virtsapullo sorsa" som jag inte kan översätta till något lika urbant utbrustet slående som den benämns på finska å yrkens jargong, nattkärlet gåsen vore närmast den kanské sägas i rakt överfört, liknar en slags anka som vissa herrar hamnar njurvattna av sig i vid svår bädd. Den fyller jag med lätt färgad dricka från karaffinerna i följande väntrum, kommer med den beryktade ankan som folk ser fruktat på och naturligtvis fäller jag den i golvet så det härliga strittar, inte som damer ännu mangrant avlägsnar sig och avdunstar med det, de flesta kan istället mest himla sig, faktiskt &:så skratta eller tycka synd om mig, måhända en skönhet nog drar, men jag vill ju då fortsätta och envisas med att driva dem bort, börja torka upp, då betorka så det dryper om trasan och skvätter och strittar än mer, göra det utstuderat visst, snudda vid damerna med trasan, rentav sträcka fram den lite grann, ber någon vrida om medan jag för mig övar fram en poetopptäckt att urin och vitrin rimmar ju, nynnar den om och om. Då försvinner de en efter en snart pö om pö utan att ännu harpan vid informationsdisken behöver ingripa eller springa hit för. Förstås lättare att kila in på toaletten, avkläda sig varje mitt plagg å bara mässingen grann, spraya mig osynlig som Horla, aldrig med kläderna på, fungerar ju mest på visst specifikt organiska materitiler, verkan är blott mycket kort, kortast på levande värmda, högst skiftande och medlet är inte att precis rekommenderae någonsin. Får inte heller andas in, då händer det värsta, man kan bli spegelvänd helt eller delvis. De flesta har inte ens hört talas om detta medel eller denna detalj, säljs under disken, man måste fylla i ett formulär där man högtidligt bedyrar till ed under försäljarens blick, att inte någonsin stämmer tillverkaren Johnson & Johnson Made in Ämnerika eller någon deras återförsäljare eller järnhandeln alls även ifall man aldrig mer skulle bli synlig åter, frånsäger sig även anhörigas rätt, även somliga blir partiellt synligt återställda med en halv manslem kvar i all sin återstående evighet i varNing för i av egen risk om oåterställd prakt, eller av någon annan känd omåttlig eller okänd måttlig defekt som det stundom sker för somliga löpt, och man hamnar läsa en novell och en generell varNingstext som löd på åtta sidor mera inalles, och får inte köpa limpidsprayen innan varje rad är läst och att man åtminstone några dussin gånger utgjutit hm i läsfrukt, lika lite som man får ställa anspråk om verkan varit den motsatta, att man blivit osynlig blott för ett par minuter, lika mycket man hamnade kryssa för en ruta i att man även tager ansvar för om andra lider skada p.g.av ens sprayande, t.ex. om man sprutat bort det rymligaste av sin eller någon annans manslem och den förspända trånga ungmön plötsligt inser att något är dubbelt större galet och kan lida psyket för. Men dessutom är limpidsprayen svindyr, mest bra att spara tills för när de bättre etuier och vitrinkupper hägrar, enär verkligen behövs som sista möjlighet förgripas. Undrade om jag inte dessutom var så ytterst blekvit och nyansligt dödsgrå här redan som så, att ingen ändå kunnat se mig utgöras, åtminstone inte ända från informationsdisken sträckt. Strängt taget är det helt skit samma hur det skola skett av tömt väntrum plötsligt eller av hur jag begjort mig osynlig för andra, det finns nämligen alltid bra sätt att tömma ett väntrum på, ibland händer det dessutom, att nära tio läkarrumsdörrar kan öppnas inom loppet av någon enstaka minut, som ett smärre under, alla blir inkallade och väntrummet är tomt istället för tömt för en kort stund innan nästa har för tidigt anlänt. Jag gick in på den där lilla damtoaletten som förra gången &:så för tredje gången, eftersom jag inte ville att det skulle vara insyn rakt från den långa kårridårens bortre, ville inte operera framifrån vitrinen, utan det måste ske från sidan, och således även närma mig den från sidan fram istället, att ingen vore därifrån långkårridårens bortre se mig överhuvud gå dit ens. Jag tar fart inifrån toaletten ett, gör det berömda och för mig långa bergsgetsskuttet, hoppar över stolryggen på en sittmöbel med ryggstödet vänt mot toaletthållet landande med fötterna på sitsen skuttande över å följande stol mellanlandar tillfälligt på ett bord med glansiga broschyrer samt saftkanna och tar ett sista fortsatt jätteskutt med ena foten på den sista stolsitsen och den andra foten på dess ryggstöd och landar lätt efter på golvet och med mina horn nästan nog törnar in i vitrinens inre, nära genom dess glas värst oberäknat som fanskapet med mindre åter börjar gunga som något i färd att rämna och vilja schjälpa, nästan som förra gången det värre. Verkligen inte tillrådligt att projektilisera sig mot en vitrin någonsin. Nu gäller det att få fanskapet mindre slutet, vända dess frambaksida åt sidan till mig, utan att inte det hela rör på sig mer än helst av tio cmeter utåt, att den ogärna inte börjar sticka fram där från nischen, men jag är strax med ena långarmen inne och plockar ut etuiet och möblerar tillbaka glasmöbeln i ett kör som den var innan i läge. Allt har förlöpt bra, hurra, mästerligt, det har inte heller tagit mer än högst ett par minuter tid. Ingen har sett något, även om vitrinen nu börjar se spöklikt tom ut efter även förra gångens bortfall, börjar det synas tydligt att den gapar på ny oppmärksamhet tömd. Kan inte hjälpas detta, talrika löjliga saker fyller ännu främst de nedre hyllorna, de övre i motsats. Tillbaka, vore jag behöva nu få höjt för mitt andra bergsgeteskutt, men startbanan är under all kritik på blott en halv meter hal bonad ståyta, med blott någon mera akrobatiskt vildsinne lyckas jag i ving upp hoppa bock opp över väntrumssittmöbelns rygg vilken är här vänd mot vitrinåbeket mig och i likhet som en besannad ängel eller i av den bättre skolad dansflickas lätthet överensstämmande svävar jag över väntrumsmöbler, elegant snuddar över som nästan ingen annan kunnat, men nu händer ändå det sista som absolut inte fick ske. Min osynlighetsverkan börjar plötsligt gå över redan så här fort, just där mot slutet av möblerna börjar mitt ädla organ synas till hälften fastän jag är osynlig i för övrigt, genant, något över halva av det mitt ädla organ pekar ut synligt och inte nog med det enbart illa, då kommer en dagens andra skönhett som därtill har ett vackrare hårsvall än ens Emma någonsin kunnat oppbringa, ett hår i himlens gardien utgjort, hennes här, så min vanliga otur i livet, hon ser ett halvorgan på mig och mitt stöldgods i de osynliga händerna, svär jag åtförd allt över henne, vilket inte kan vara en opptakt till någon träff även om jag kanské gärna förmått oppvakta henne från början med en etui, svarar hon bara försök inte jag vet att det ädla inte är sprayat alls. Nej vänta, ville jag säga. Behöver ju ändå någon gång få pippa. Dock inte ändå här eller nu, för helst vill jag ju dö på fläcken men törnar vidare in på toaletten. Skakar där av nyvunnen nervositet emedan resten av osynlighetsverkan delvis börjar gå om, dessutom frånvända nu långsammast från resen av styvisen och anletet. Ändå rädd mest var jag för att förbli halv mindre resten av livet ej tillbaka, jag skälvde mera, skälvde mest, nästmest, men ändå snart återställd nästan helt och hållet, måste främst iväg fortast möjligt innan skönheten hinner skvallra om en småskuren idiot är, rusar jag ut åter påklädd i det av synliga formatet och etuiet i kamouflagé torkdukar, ut i ett nu nästan åter nyfullt väntrum med fler dårar något förvånade över att jag kommer fram från damtoaletten, men skönheten är borta för alltid och jag försvinner gärna fortare än kvickt med en utensil i en etui, skit i skönheten ändå, hon får vara och tanten vid informationsdisken är &:så i en egen värld, verkade plötsligt förzombiegad drön. Men jag är ändå lite sur på mig, för kom på, att jag skulle ha önskat ytterligare en grunka meddetsamma från vitrinen, som jag opptäckte för sent till känsla av fastän märkte den, varför samma hjärnspärr varje gång att lämnar en åtrå del kvar, alltså av en grunka, något förunderligt litet rivjärn var det av inte denna världens andra former tilllämnade, fastän nu har jag högrest principiellt bestämt mig för att säkrast inte återvända hit på ett bra tag, och vem vet om vitrinen fort är fylld på nytt med ännu skojigare delar nästa gång någon gång i framtiden för mig, om väntar länge nog ett tag, när förtreten och lugnet lagt sig där på stationen. Vad fanns då i etuiet med sina sammetsbeklädda instopp? Står D + Z Diamant, ändå ett firmanamn i guld. Av en i osthålelandet eller &:så tyskt, innehållet en av de skickligaste urmakarna tillverkad någon liten maskindel med påtagligt stort antal små knappt sinsemellan olika kopplingsbara tillbehör det långt tillbaka i tiden ifrån, ett något jag absolut aldrig gör något med, en fullständigt onödig sak, därför ändå fin. Så nu skulle jag egentligen behöva en vitrin mest främst av allt, att ställa den bort i på mittersta hyllan. Allt jag tar trots nog ut min semester frånsagd min hobby som kassaskåpssprängare och vitrinplundrare, lever ärbar lyxpoet istället, enbart.

/ Stefan.

Musik

Accept — Blood of the Nations

Arcade Fire — The Surburbs

ASIA — Omega

Bettye LaVette — Interpretations: The British Rock Songbook

Black Francis — NonStopErotik

Blackmore’s Night — Autumn Sky

Danzig — Deth Red Sabaoth

Deathstars — Night Electric Night

Dungen — Skit i allt

Harriet Ohlsson — Arena Rock & Lisa Pedersen — Heart Monster Fear Machine

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Indie)

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Rock)

Interpol — Interpol

Iron Maiden — The Final Frontier

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Hawk

Korta musikrecensioner LVIII

Lloyd Cole — Broken Records

Los Lobos — Tin Can Trust

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara; Andreas Söderlund — Daustralien & CEO — White Magic

Mark Olson — Many Colored Kite

Murderdolls — Women & Children Last; Sister Sin — True Sound of the Underground & Norma Jean — Meridional

Peter Wolf — Midnight Souvenirs

Raubtier — Det finns bara krig

Richard Thompson — Dream Attic

Soundtrack från dokumentärfilmen 135 Grand Street New York 1979

Teddybears — Devils Music

The Beatles — The Beatles in Stereo

The Göteborg String Theory — The Göteborg String Theory

Villagers — Becoming a Jackal & Johnny Flynn — Been Listening

Wille Ahnberg — Sex dagar av sju