Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Pangnyhett — Största skarabéerboken släpps

S:t Största Skarabéerboken - Stefan Hammarén - Bokus bokhandel


Första skarabéerboken, h;ström Text & Kultur 2010 (sist ute)

Största skarabéerboken (utgiven)

Tredje generation skarabéerbok (sedan ute)


Stefan Hammarén — S:t Största Skarabéerboken.

Skrev självrespektören kallolitteratör auteur Dante Havsboda ”Världens sista roman” är frågeställningen mer talande än att gjorde. Fan sinnrik titel, han gjorde det ju, han skrev den onekligen, just denna bok, med sin titel är den den, således har han den skriven besannad för oss, befintlig sitt vara. Det är ofta råddigt (kaotiskt se) i sjöbodor. Likaså är det ofta råddigt (dåligt tänkt) och illrådligt i skallar även om de fysiotermiskt är ganska rätt så radade kompakt ihop som tröja och kropp, om än de vill få glapp med tiden. Kallo är så kallad skalle och nästan bergfast på finska, på urhemsgrekiska det som finns för den. Herr Havsboda är självförfallet ingen ironism på hafs alls. Skarabéerromanen är däremot ett försök till världens sista roman samma i år. Auteur Dante Sjöboda ingår i den som mutanternas goodfader och en rëtsticka, möjligen som en hjälte och protegéens mantrabinderska ock, alltid nära att drunkna eller dränkas litoral, har allomfattande reflexer och förkunskaper till nästa, en gud för tidsur visar sig snart försatt besatt överlevaren, herr den som vill det sista ur det första, och skriver sig alltid vidare utom kanské en gång, har klarat sig genom jordens opplösning och halva, lever i en atomvinter utan att frysa knappt, han har självredskap nog av, sällskap och nonexistens av de som torkat in på syndaflodens era. Skarabéerromanen är uttryckligen en syndaflodslegend och avslutsaktigt epos. Den är inte världens sista roman, men nästan som en, som en romansista, och den är världens största skarabéerbok och världens mest gripande och tillspetsade bok, alltså försöker vara, ger aldrig nog uttryck för författarens vansinne och skala, fastän färgad för. Den är en likaväl sanning att ingen kan övervinna klyschorna. Likaså är det en trånande klar sanning att ingen kan skriva roman. Samtliga romaner är dåliga, finns endast mer lyckade och mindre klyschlystrande läsningar än andra och övriga. Inte ens ett främste textråd och den rålyxpoet förkärlek orkestrera i lirico bemästrar klara av det alls som. I den här boken är han pinsam varse varde det, det försöket genomsyrar romanen i tre separata handfasta delar och helt aldrig, heller aldrig. Det är sjöslag på syndafloden visa, det är undergång än snarare livräddning trots försök, allt är om försök, allt är misslyckande i sitt försök fullträff, allt är ett tomt gap fyllt, allting är ett mungrepp poetens blurb. Om en vanmäktig sinne förtvivlans försöker lyxrådet Hammmmarén göra det han totalt misslyckades med vid för å soppböckerna obesitas, den som allt flöt i där om runt, i det som allt strandar här, en förstockningens utställning som av. Soppböckerna har kallats i urDagens nyheter vara vers och skapelseberättelse, i den inkonsekventerades är metoden här skapelse i ut skrivmetodikens för att ändå göra romerskt ljus syndaflod och Atlantis, knappt ljusrepubliks kaj och uppgrens bäver, och görs från vad svans som i ett rivs och spretas om ut allt allt och ett många. Vid sidan om skrivandet är det fråga om Hammmmaréns dokument i om undergång och överlevnad, nånting händer bakom, nångonting händer mycket, går från bak till början, första (skarabéer)boken är den sista och mellanboken är knappt en mellanbok sådan fastän den Största och i den börjar allt, den är utlösningen för mycket, och födelsen försent, ej födelsen i kärlekens förvackra, lurar kanské på, här växlar lyxpoeten ideligen från liten och stor, där var avskrivningen innan lösningen gås honom, skjuter på i en förälskelse om komma helt från sig själv till en sig så helt, fram eller inte men mera, börjat eller alls kan, är vidläggelse. Trilobitens en ”Tredje generation skarabéerbok” tar vid som mellanbok, eller afslutar böckerna, någondera någotdera, kommer allt utgåva som andra bok ut, det är livräddningarna i den på väg mot dystopien i Första skarabéerbok, likafullt är vackert sant bestämma vem som kan syndafloden av alla ståndpunkter förbehållet sig det enda, förenar fysiken i bokstavens par, vilket medelst läsning förstås tillstå öppnat afgöras envar. Finns något som går på klyschornas fest och jubilerar? Klyschteoretikern kallolitteratören Fabian Kastner yttrade, sig vara ”intresserad av hantverket bakom litteraturen men gillar inte när det bara blir (enkom, utpräglat) hantverk, vilket han tycker sig (med rätta) se i dagens avantgardelitteratur… men jag (alltså Fabian, och undertecknad) tycker avantegardetraditionen går miste om mycket av det väsentliga (egentliga), av innehållet och berättelsen, man (idioterna) kanské är rädd(a) för att skriva om de eviga frågorna eftersom det gjorts så många gånger tidigare, de går kanske inte att överträffa, man kanské kan (då) återopprepa på ett intressant sätt”, och kanské just så, om det går, skarabéerböckerna är det som peka på svårigheten hel skala, hela romankraschens förebodat kaosets scen, som Hammmmaréns snara vanmäkte ära som egentligt råtextråd och antiordanemisk spelar sig ett på tillbaka rursus på urrus, är honom sin kanské tistel, ej titel. Böckerna är ock som tillägnade, hjärnade och bearbetade för och även vitalt ur djupet hamnar hos musan skönheten (dig) Emma grammatica (den så vackraste djupet för text, bästa av) kontra contra Emma hispidusa (den mest upp granna färga Fenix och äggets spräck, den Ckolombus ologiske skräck dansk skalle deuteronymens), poeten Emma Ehrlekrona, som out tidsfrist redan varit aktuell med en gemensam dialogisk lyxdiktsamling med undertecknad, när broder h;ström än en gång hunnit ikapp tiden nånting. Skarabéerböckerna är otroligt ologiska för att vara kanské fullt ologiska, det &:så otroligt vackra, stilfullt för att vara fula. Det är skrivna på ett galet huvuds panna bonk ork. De är litterär diskurs också. Dessa är ock en syndaflodsreseskildring. Det är thrillers. Det är agentromaner på hög politisk metanivå. Dör Sir presidenten för ProtectText International som om? Förkunskaper ganska: dagis litteratureftermiddagar, samt lekfullt sinne och fullt allvar. Baksidestexterna för böckerna säger något annat delvis:

Första skarabéerboken

Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] får sig på fuskpälsen delvis vanärd. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är ckonstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t,&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

(Allra, andra) Största skarabéerboken

Hälen fortsättningsdel på syndaflodslegenda, mest om tid förlagd just innan utlösningen av den stora bomben eller händelsen snart, medelst besvärande blick på återfall i tiden när textrådet, ärkeförfattaren Hammarén är barnrumpig lyx, mer vuxen och fullvuxen ibland, lite varje avlöst, och sitt eget sköna epitheton ornans. Om det nu ändå är dr Hammarén dela, förty för första gången i världshistorietten del II ger Hammarén inte i jag-form sig, utan i tredje personbeklätt sitt, om mannen med de röda dojorna och persedel, en utan rosenblöja af självfallet &:så. Texten är äntligen lite mer mogen, som om författaren hade mognat lite grand något, ätit sig kanské mätt, nej, han hade blivit kär och lämnad. Språket är mustigt mindre än käften fotknöligare, och vi kan skönja än bättre i det berättelsen med många tidigare lösa trådar som börjar gå ryans ihop om huvudet uppförd. Scenen, bra anvisningar om hur bomben fungerar, eller icke-fungerar hör kanské till det mer roande avsnittens. Genomgången av romerska forna vapenslag, vasst och karteschskal jämte håligheter är träff tuff enastående idiotisk poäng igenom. Visst hjärnskakande läsning i det hela helst taget, rekommenderas inte för blötnosar och mainstreamsschäriffer, däremot påbjudet ♥ Emma. Vidare utlovas sensationella uppgifter om den märkliga hålan Korvatunturi, vilken även tillägnas några ävensättningar det.

(Tidigare för entomologien okända skalbaggsarter presenteras &:så i böckerna, på sidan om allt.)

(Ännu) ”Tredje generation skarabéerbok - Ur St.fan hammaren malmklangs 3. III - till ckärlek Emma ehrleckrönt, sång från ett”

Av flaggskeppet i Hammaréns författarskap och sista delen någonsin i denna syndaflödeslegend End så, nog med tiden förlagd tillbaka retrospektivt till stunder just efter den där bombens utlösning, om de frenetiska, hysteriska svåra överlevnadsförsöken, ökning. Blir en högst massiv dundergenomgång om räddningsfarkosters slagmatbord sidor. Det mesta kantrar i detta romanprojekt. För sista till sida, enda siden av för första gången i världshistorietten nånsin lyckas närapå textrådet, rhytmiacus Stefan Hammarenius skriva en bra roman och med nära (o)urskiljbar rödaktig tråd, mustig för att vara skönare luddet, i detaljerna än som ser man ett minutiöst oppbygge med slängvistisk rytm, en rytm som definieras självt även i boken. Huvudpersonen knäsvage träbensspecialisten von Stefan är sig mest styv i korken men figurerar alltid i fantastiska formuleringar mer än om något annat, av en bra typ, kanské galen, lyxpoëta, faun, general jämte serenadårföreningens skattmästare, och skildringen av vad han göre och råkar ut för blir stundom högst rikhaltig, grotesk, galghumor grym och självrannsakande även. Lyckas då den svårt strandsatte von Stefan rädda sin Emma ur syndflodslegenden? Flera av den filosofiska resonemanglingen har kanské aldrig heller tidigare förts i romaner dem. Med denna bok knyts slutligen två trilogier ihop därtill. Så mycket ingredienssoppa kokar över. Vare det med just gott galghumors märke och livet i ett epitome, blir även en like desperationen vanvett i lyxskalden Hammaréns ckärlek och dekadens till sin fagra Emma. Boken är tillägnad hjärtat Emma grammatica (skrivd skönhet, den exakt känsliga, känslig som fellmansfåren) kontra Emma hispidusa (den senare vild, ouppodlad; ur och rå, ehrlekrona, rätt outforskad; fri, den okända hjältinnan, ordinärt förebildlig hos karaktärt likt Pippi Långstrumporna, bara nog starkare äkta förstås, en som tidigare praktiserat bonk dansk tjockskalle följd med lyxknäteknik, kraschisk ett sitt, unkkänns det det när hon blev urförbannad ur sig, och ännu superbra på att förmå lösgöra sig från allsorts hålla-i-grepp, med fläta dinglande om, som). (I verket ingår ytterligare världslitterathörens, ckärlekens och jordklotets överlägset bäst affattade hymenskriptum och oppskattningsbevis tillför hän Emma. Den tog lyxtextrådet S. Hammarén närapå halvannat år hår i anspråc att funderae ut den och tre dagar att slutligen avfatta densamma.)

Hammarén har förläntats Amors mest prestigéfulla förtjänsttecken Guldhjätat bravissimo I klass♥.

(Bonus, i en av böckerna med syn och ingredienser säga om en av världens äldsta soppor, som går att tillreda och käka alltjämt. Inte så god visserligen mera.)

"It's the collector's most comprehensive Beetle book yet, and for everyone else, it's the book that coffee tables can't resist." (Angel City Press).

Med andra mycket vackra skarabéerböcker aktuella finns ”The Beautiful Beetle Book” (ISBN-13: 978-1861991171) av koleopterolog Sue Unestead och dess bildillustratör Gill Toblin, på lagom begriplig hängmattelska ängelska säger hur om snygga de är befinna, skalbaggarna, talar titeln ägna sägandets ett också här, mera man kan också lyfta på nyckelpigans täckvingar i boken och se hur där under är till ett par flikar, man kan även rulla fram på en mekanism, nästan lite lyckohjul tombola jippi som och se hur om exempel Colorado Beetle haver bli till sig skalbagge av, och glansiga skalbaggar är på ett otroligt skimrande papper, utöver glödande knäppare Click beetle lysanordningen sin som syns i boken speciellt när tages i ett mörkrum, blir som med eldflugan eller lysmasken, dykarbaggar har åter en slags plastsida för att få vatteneffekt, och under Beetle hunting ser man dem legio som smycken nästan satta, boken med allt rika färger, nyanserandets ett, och Hammmmmarén ångrar stilla att förbisåg monstren alltför en Violin beetle eller Giraffe beetle för skarabéerbokens del, så otroligt fina här vara. Förkunskaper ganska: specifika, långt säregna egna.

Av övrigh skalbaggsboka är brevna Dan Quellettes belle ”The Volkswagen Bug Book” (ISBN-13: 978-1883318345), de som ock är olika olikt, fanns draglok för bussvagn i samma färg släp, tävlas om, varit en gång ett överallt, vara köer, eller snödrivor, bekväma, framvända, har färger, vacker form, har nånting som är framför och bak tvärtom, är målade mycket extra, lyxpoeten herr Hammmaréns mormoders ena finns här på sidan 130-131, nostalgi, nostalgitripp, och konservburkar och tölkar kom efter när om lyx iklädats, de står bredvid T-fordar kan, de är panorama, är gjorda till konst numera, åhdlas mossa massa på dem i vacker ansad, de klipps ut till kardia eller övrig art om, ”Woody Allen’s affinity for the Beetle inspired him to work the model into the relationship act in two of his early films”, och en också ”the Bug maestro prepares to conduct (sin) Symphony for Winter Volkswagen, in E Flat Tire”, vid ett ensamt lövlöst liv träd krona prakt blott en stänkskärm träckskydd ställd hålla tillbaka på bredvid vid och om notställningen snölandskap om, tragiskt gripande eller vackert sig syns, de haft sina fina paneler även, vara i världens hast, det här är om så den på sitt sätt kanske en mest täckande bok om dem, medelst fina bilder från något som också en gång var en del av världen och om gamla spår som hänger kvar, också en coffee table book, leve bagge. Förkunskaper: vete fan det heller.

Ett flertal gästskribenter, vänner, bekanta, eller engageranden deltar också med fina bra bildtexter som skänker skarabéerböckerna en ytterligarehet föröver, som med en kör mindre blint kontrande ett bildernas parabas mot romanen. Det är av en brokighet som talar synbarligt mångordigheten avstämma, fastän inte skola alltför heller ett.

Av tidigare kända verk kan nämnas rhytmiacus antiordanemiske Hammaréns ära prosoman vara ”Fluga diversé”:en (ISBN: 91-89447-38-7) tillväl honom hans, alster utfall om desperados fula, hur de gör sig av med sporer, porr och doser. Det börjar väl (gott) med en parad, en flugornas parad, ett flugornas samtal om en karneval och kärna, i del två är de sina utställningsföremål stelt även om poeten träder utom sig själv bredvid, i del tre ett ett (I) stycke historik och filosofi kring hela dasspappersrullen, tortyrhalsdukar där och vad dadaisterna ansåg om sin höga, fylsiga drummelvisa flygdristigt skit "flyg du fluga min tuva med strå på sort bort". Allt vidare behandlar han ett rättegångsprotokoll (gångprototrollet om) om några kirurger som blev folkhjältar och knivskurna ger när de mördade en president och folköhhjälte, och hur de skyllde på konspirationer konst aspiration dispositioner av flugor, av paralleller dras runt åt några tusen flygare i olika yttra. Detta alster har dock inget heller fan med den samlade Skarabéerboken egentligt eller alls att göra. Förkunskaper: ingen uppfattning, övrig uppfattning.

Äschelettören St. Hammarén har tidigare haft bidrag om skalbaggar i tidskriften Natur i Norr, 2005 häfte 2:90; 2006 häfte 1:19, jämte i tidskriften Geist N:r 11 med ett temanummer entomologi, ängens utgångspunkt i en taxonomi som transponerar till kulturbestämmelser.

/ gm Hammarén Förenade Bär färd-, ork- & prässtjänst indoktrineringar och ren hjärntvätt för, och med &:så hélvétéslags numera i hjärnan (dels vackert mer än något), buuuuu. buuuuuu.

PSkripta. Förra veckan dog min ena romanperson, han med violinerna, idag hör en annan romanperson av sig, eller dess namne, är min barnflickas dotter som jag fångade löjor med som liten, eller snarare hon som lyckades fånga med bara händerna. Jag beställde igår rec.ex. från ett finskt bokförlag, så svarar deras presschef med helt identiskt namn, eller så av helt samma person Sinikka Partanen. Ganska märkligt tycker jag. Och för att det ska vara ännu lite märkligare detta, schamma bokförlag råkar härtill förekomma i samma andra skarabéerbok som hon barnflickan och hennes dotter, förlaget som gett ut en min tredje verklighets-romanpersons böcker, en parapsykologs till råga på allt, som denna Sinikka då tydligen jobbar på. Vet inte vad detta är enligt sannolikhetsläran, men ungefär att jag skulle ha vunnit en större miljonlotts bästa vinst, eller nästan, men det gör jag ju ofta å andra sidan blott aldrig några pengar, inte som jag heller någonsin betalar för lotter dito, kanske svårt att vinna nog. Jag brukar vara ganska synsk, men har tydligen också börjat skriva in företeelserna i romanerna. Jag skriver en verklighetsroman, om min barndom, och så ska den ännu leva ut från andra hållet tillbaka.

och om violinbyggaren:

Livet är (när) så jävla tragiskt, honom min romanfigur och granne jag fann död, ingen hade besökt honom på över tjugofem år och ytterst få varit hos honom under de senaste femtio åren, satt alltid i sitt köksfönster och vad hade han hållit på med, trodde man han höll utkik, vaktade porten till honom, men istället byggt flera tiotals fioler, den ena efter den andra så identiska allesammans, de var utplacerade i en enorm soffgrupp i salongen, på varje sittplats fanns de, satt där som barn, eller som kuddar, eller som mjukdjur, nallar, på höjden placerade, som om vore hans (väloppfostrade) barn, utan nedstigande blev han, någon av dem dessa fioliner var även insvept i tyg, liksom ådragit förkylning, det var en rörande vacker syn som jag aldrig kommer att bli kvitt, tror jag borde skriva en skild roman om det, hade förstått om han skulle försökt få fram den perfekta violen, men tror det istället var hans kärlek och apoteos, och nu tror jag, slipper inte tanken, att jag kommer dö på lite samma sätt, och då lämnat mina mest vackra och illustrerade manuskript om sköna Emma, en på varje stol, och att jag inte fört samtal medelst någon på kanske de senaste tjugofem åren, samt även klippt av internet, å andra röda sidenets har jag lite för mycket munläder för att låta mig tystna, men vändningar kan än komma omotståndligt göra.

Kanske möjligt gjorde han violerna för min mormoder som han inte hade någon kontakt med sedan fyrtio år, som han var förälskad i, när han ringde till henne, hade han med svag röst förklarat att han älskar henne, varpå han började gråta som en besatt, och hon hade skrattat lika hejdlöst som han hulkade i andra luren. Men är de döda fiolerna vara mina halvmostrar? vilket är ganska hemskt redan. Men det som inte passar in i bilden, hans gamla skolbetyg låg framme på bordet för fiolerna, nästan enbart med tior, högsta vitsord, och medelst nio i rättstavning, men han fick ju aldrig gå i vidare skola efter att kidnappades som ung grabb, blev befriad år senare just när kriget bröt ut, skickades ganska omgående till krigsmakten och fronten och det gick några timmar där borta innan fick rysmetall genom skallbenet, med bieffekten att han alltid var galen av spänningar i hjärnan, om då inte av annan orsak vidgjort, utom i stort när han grät sig inför min mormoder. (När han velocipediserade och min mormor sa en gång heus, törnade han genast in i ett parkträd, och med stukad arm hade han lyckast ett par nätter senare fälla trädet, såg faktiskt mördat ut, i skurna flisor och märkliga bitar, låg det på marken som slaktat nerbringat efter ursinne, men jag är säker, en massa violer räckte det trädet ändå till för.). Ett människoöde det också. Varför kan sådant bli till så obehindrat? Han fick heller aldrig vetskap om att han blivit en romanfigur, så hur lite kan man erhålla höra om sig själv, och även om han blev romanfigur vet dock ingen hans verkliga smärta vilken, han var den okände lidaren, smärtan vars belöning är när om så vansklig ur vilket, är livet fast i bevis, sina tillsägnanden. Men vad får man ut av att hava en sin violernas visa, dessa hemliga violer ingen spelade med, även om någon kanske kan börja nu, när de kanske sprids ut i världen, troligen aldrig mer tillsammans apoteoserade för?

/ Stefan Hammarén

ärkeförfattare

Musik

Accept — Blood of the Nations

Arcade Fire — The Surburbs

ASIA — Omega

Bettye LaVette — Interpretations: The British Rock Songbook

Black Francis — NonStopErotik

Blackmore’s Night — Autumn Sky

Danzig — Deth Red Sabaoth

Deathstars — Night Electric Night

Dungen — Skit i allt

Harriet Ohlsson — Arena Rock & Lisa Pedersen — Heart Monster Fear Machine

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Indie)

Imperial State Electric — Imperial State Electric (Dr. Rock)

Interpol — Interpol

Iron Maiden — The Final Frontier

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Hawk

Korta musikrecensioner LVIII

Lloyd Cole — Broken Records

Los Lobos — Tin Can Trust

Ludwig Bell — Jag har försökt förklara; Andreas Söderlund — Daustralien & CEO — White Magic

Mark Olson — Many Colored Kite

Murderdolls — Women & Children Last; Sister Sin — True Sound of the Underground & Norma Jean — Meridional

Peter Wolf — Midnight Souvenirs

Raubtier — Det finns bara krig

Richard Thompson — Dream Attic

Soundtrack från dokumentärfilmen 135 Grand Street New York 1979

Teddybears — Devils Music

The Beatles — The Beatles in Stereo

The Göteborg String Theory — The Göteborg String Theory

Villagers — Becoming a Jackal & Johnny Flynn — Been Listening

Wille Ahnberg — Sex dagar av sju